På morgonen upptäckte vi att det hade regnat, och det var faktiskt lite svalare, bara 23 grader. Lördagen skulle ägnas åt att besöka Portovenere, udden utanför La Spezia med småöar utanför. Förr i tiden var det en viktig försvarspost.

För att slippa ta in bilen i La Spezia körde vi bara ner till närmsta grannby, Ceparana, och tog bussen därifrån. Man kan ta en liten matarbuss (med plats för tio personer) direkt utanför hotellet också, men den gick så sällan på lördagar att vi på hotellvärdens inrådan i stället hoppade på den stora bussen i Ceparana, för direkt transport till stationen i La Spezia. Därifrån tog vi en annan buss ut till Portovenere. Väl där började vi med att sätta oss vid en servering i hamnen och titta på folklivet.

Yachterna var stora som Dragörfärjorna och ett lätt åldrat – även ådrat – jetset prydde kajkanterna. Männen med grånat, ganska långt hår, bakåtslickat det som fanns kvar, och kvinnorna synbart lyfta och utfyllda. Shoppingbagarna de triumferande visade upp kom knappast från de svarta brödernas försäljning längre bort på starndpromenaden, även om det stod Prada på rubbet.

Ungdomarna låg på och hoppade från klipporna. Det var egentligen meningen att sundet till den närmsta ön skulle stängas så att man kunde simma över, men på grund av vädret (nu soligt och skönt igen, men blåsigt) var det inställt.

Vi gick upp till fortet och kyrkan på toppen och beundrade vyerna. Upp svettigt, ner räligt. Av någon konstig anledning kan jag se på det hela genom kameralinsen, men får total höjdnoja när jag släpper kameran.

Vi bestämde att vi skulle gå några byar tillbaka mot La Spezia, allt för motionen, och nog blev det motion alltid. Käpprakt uppåt, dessutom på läsidan så ingen vind fläktade. Jag tackade min lyckliga stjärna att jag åtminstone fått upp flåset något med mitt stavgående. Återstår dock en lång väg till fin form…

Något jag inte tycker om är att svettas. Ändå gör jag det. Mycket. Ålder, värme, ansträngning – och det skvalar.
En välfylld och varm buss tog oss tillbaks till Ceparana och eftersom hotellets restaurang håller stängt på lördagar, så det var lämpligt att äta i Ceparana. Två kvinnor i tobaksaffären följde oss ut på gatan och pekade ut den närmsta av byns två restauranger.
Klockan var fem i åtta på kvällen när vi kom fram till den. Det hade som sagt varit en ansträngande dag, det var varmt och jag var i samma ålder som tidigare. Svettig alltså. Till saken hör att vid hög värme och luftfuktighet (check) minns mitt hår någon för länge sedan invandrad förmoder och kryllar sig. Ni har alltså bilden klar för er? En storväxt nordisk kvinna, med typ Medusafrisyr, och svetten stänkande? Oss emellan hatade jag varenda liten sval och fräsch italienska jag hade sett de senaste två timmarna.

Jag tog tag i glasdörren och drog. Alla svenska dörrar går utåt. Dörrf*n grep. Jag drog hårdare och den började gå upp, men behövde ett rejält ryck för att med ett brak öppna sig så vi kunde komma in. Hovmästaren, servitrisen, kocken och diskaren hade kommit utrusande och stod på led och gapade.
När vi, dvs. jag för Mannen gapade han med, sade att vi ville ha ett bord för två fick servitrisen fram att allt var reserverat och att de inte öppnade förrän klockan åtta.

– Det var ju öppet, morrade jag, som kände lukten av mat.
– Nej, det var låst, och dörren går inåt, svarade servitrisen.

Hovmästaren rusade fram och försökte stänga dörren igen, med resultat att listerna ramlade av (lärde mig två nya italienska svordomar på kuppen), och när han försökte få på dem lossnade ena gångjärnet.

Mannen tyckte vi skulle gå, och ibland har han rätt, så vi gjorde en artig sorti, önskade god kväll och jag tillade ‘vi ses’.
Detta kunde upplevas som ett hot, tyckte Mannen, som nyligen sett om Gudfadern. Han hade också en massa idéer om att hyra ut mig till insatsstyrkan eller som stand in för Bruce Willis eller nåt. När han börjar flina för sig själv nu vet jag vad han tänker på. Men han har öppnat alla dörrar för mig sedan dess.

Mannen föreslog också att vi skulle köra upp om hotellet och duscha och ringa och beställa bord innan vi gick på den andra restaurangen.
Väl där fick vi fantastisk mat och lite drama. En flygande insekt, modell mindre helikopter, hade letat sig in och en äldre man lyckades få ut den till allmänna bifallsrop och applåder. Han hade förresten kört speedway i Anderstorp, berättade han. Samtliga andra gäster var bybor, och alla kom fram och hälsade och undrade vad vi var för figurer. Kanske skulle de senare, när ryktet om min framfart på den andra restaurangen spridit sig, kunna berätta i byn att de skakat hand med det kvinnliga monstret – och överlevt.